Alexandra

---

Det känns som att livet vill äta upp mig. Förstöra allt som jag värderar för att slutligen krossa mig.

Allt känns så fel jag känner mig så otroligt felbehandlad utav allt som har med myndigheter och nämnder att göra! Ena stunden är man för stor för att ledas till rätt väg och året efter är man för liten för att välja vägen själv. Att folk tror att jag är dum och inte fattar något bara för att jag är under 18 och inte är en "vuxen" så har de fel, och det har jag bevisat. Av det har jag iochförsig lärt mig att vuxna inte gillar att bli satta på plats, de tenderar att antingen bli arga och griniga eller så blir det "lilla gumman nu ska VI fixa det här åt dig, du behöver bara sitta där och se liten ut" blickar.

Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha något mer, inget alls.

Jag har redan fattat att jag har förstört någonting som är otroligt viktigt, och det värsta med att veta det är att jag gjorde det för ingenting. Socialtjänsten i dagens läge är ett jävla skämt. Det är ingen där som bryr sig eller känner minsta medkänsla för vem just du är och vad du anser är ett problem. De sitter i sina stolor klickar med sina bläckpennor mot hakan och funderar över varför just du ska besvära dem med ett sånt besvärligt problem.

"Det är ju ett knepigt läge"- och med läge syftar dem på livet du lever och har levt varje dag hittils.

Plötsligt kanske de ändrar sig och ser dig inte längre som en individ utan ett objekt som måste flyttas från en plats till en annan och då ska man inte tro att man har något att säga till om.

Den här gången är det inte längre säkert att du ens har ett val.

Ibland önskar jag verkligen att jag kunde trolla.
Jag skulle ha ett trollspö och med det skulle jag kunna få allting att bli bra, jag vill inte ha en sagovärld utan bara något som är normalt. Jag kan blunda och jag kan låtsas men det känns ändå som att hur mycket jag än försöker så kommer det som är sant alltid fram. Som en äcklig sjukdom som växer och bara får allt att bli dåligt, hur mycket jag än försöker så går det inte till slut faller allt ihop och då känns det som att jag inte är värd att få må dåligt, inte ens en liten stund. När jag mår dåligt vänds det emot mig, jag påminns alltid om att det finns någon annan det är värre för eller när jag berättar om hur jag verkligen mår så gör jag det ju bara värre för den stackaren som faktiskt måste lyssna. Det känns så fel att övertala någon att det finns någon annan som har det värre för jag tycker inte att man kan se på saken på så sätt. Självklart kan man känna medkänsla för folk som har varit med om värre saker än man själv har men man kan aldrig helt sätta sig in i vilka känslor den personen känner. Man kan aldrig känna det värre än vad man själv känner.

Svartsjuka och avundsjuka är bland det värsta jag vet. Ändå är jag inte tillräckligt stark för att kunna slippa undan varken det ena eller det andra, men kanske har jag rätt att känna mig svartsjuk? Jag försöker göra allt jag kan för att du ska vilja prata med mig om sånt jag tycker är viktigt men vet inte varför du inte kan..