Alexandra

---

Det känns som att livet vill äta upp mig. Förstöra allt som jag värderar för att slutligen krossa mig.

Allt känns så fel jag känner mig så otroligt felbehandlad utav allt som har med myndigheter och nämnder att göra! Ena stunden är man för stor för att ledas till rätt väg och året efter är man för liten för att välja vägen själv. Att folk tror att jag är dum och inte fattar något bara för att jag är under 18 och inte är en "vuxen" så har de fel, och det har jag bevisat. Av det har jag iochförsig lärt mig att vuxna inte gillar att bli satta på plats, de tenderar att antingen bli arga och griniga eller så blir det "lilla gumman nu ska VI fixa det här åt dig, du behöver bara sitta där och se liten ut" blickar.

Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha något mer, inget alls.

Jag har redan fattat att jag har förstört någonting som är otroligt viktigt, och det värsta med att veta det är att jag gjorde det för ingenting. Socialtjänsten i dagens läge är ett jävla skämt. Det är ingen där som bryr sig eller känner minsta medkänsla för vem just du är och vad du anser är ett problem. De sitter i sina stolor klickar med sina bläckpennor mot hakan och funderar över varför just du ska besvära dem med ett sånt besvärligt problem.

"Det är ju ett knepigt läge"- och med läge syftar dem på livet du lever och har levt varje dag hittils.

Plötsligt kanske de ändrar sig och ser dig inte längre som en individ utan ett objekt som måste flyttas från en plats till en annan och då ska man inte tro att man har något att säga till om.

Den här gången är det inte längre säkert att du ens har ett val.