Dag 08
Ett ögonblick
Det finns så många saker som gör olika händelser och upplevelser i livet minnesvärda, de som man kommer ihåg har berört en väldigt mycket, om det är dåligt eller bra beror lite på hur man mår. Det händer även så himla mycket här i livet att det är svårt att bara välja ett. Jag har iallafall valt det här ögonblicket för att det är något stort som hänt, nästan det största, och det är på gott och ont.
Mitt största ögonblick var nog den 26 juni 2010, någon gång tidigt på morgonen på sjukhuset i Örebro.
Jag kan inte säga att jag direkt mådde så särskillt dåligt, jag var mest omtöcknad och well, ganska så medicinerad. För mig som aldrig blivit ordentligt skadad eller ens legat i en sjukhussäng förut var det här ett ganska konstigt uppvaknande, det förvånar mig att jag knappt upplevde någon chock. Det var några sjuksystrar i mitt rum och de var snabba fram för att berätta vad som hänt och att min syster hade ringt. Jag tror jag mest var fascinerad över att jag hade massa slangar i kroppen som gjorde att jag inte behövde äta, gå på toaletten eller ens ha ont. Det jobbiga var att jag mådde så otroligt illa och bara kräktes hela tiden. Jag ringde till några familjemedlemmar och kompisar men mellan varje telefonsamtal behövde jag vila, morfin gör en verkligen otroligt trött. I vilket fall som helst så var det här den första dagen av många dagar som skulle vara minst lika jobbiga, och ibland fortfarande är det. Under den här tiden har jag lärt mig hur viktigt det är med bra vänner och familj. Jag har också insett hur värdefullt livet är, man måste respektera att det kan tas ifrån en närsomhelst. Varje dag är värdefull.
Det finns så många saker som gör olika händelser och upplevelser i livet minnesvärda, de som man kommer ihåg har berört en väldigt mycket, om det är dåligt eller bra beror lite på hur man mår. Det händer även så himla mycket här i livet att det är svårt att bara välja ett. Jag har iallafall valt det här ögonblicket för att det är något stort som hänt, nästan det största, och det är på gott och ont.
Mitt största ögonblick var nog den 26 juni 2010, någon gång tidigt på morgonen på sjukhuset i Örebro.
Jag kan inte säga att jag direkt mådde så särskillt dåligt, jag var mest omtöcknad och well, ganska så medicinerad. För mig som aldrig blivit ordentligt skadad eller ens legat i en sjukhussäng förut var det här ett ganska konstigt uppvaknande, det förvånar mig att jag knappt upplevde någon chock. Det var några sjuksystrar i mitt rum och de var snabba fram för att berätta vad som hänt och att min syster hade ringt. Jag tror jag mest var fascinerad över att jag hade massa slangar i kroppen som gjorde att jag inte behövde äta, gå på toaletten eller ens ha ont. Det jobbiga var att jag mådde så otroligt illa och bara kräktes hela tiden. Jag ringde till några familjemedlemmar och kompisar men mellan varje telefonsamtal behövde jag vila, morfin gör en verkligen otroligt trött. I vilket fall som helst så var det här den första dagen av många dagar som skulle vara minst lika jobbiga, och ibland fortfarande är det. Under den här tiden har jag lärt mig hur viktigt det är med bra vänner och familj. Jag har också insett hur värdefullt livet är, man måste respektera att det kan tas ifrån en närsomhelst. Varje dag är värdefull.
Kommentarer
Trackback
