go ahead walk away

När jag satt där idag och lyssnade på allt de hade att säga, och hur ledsna de var för att det har "blivit såhär" kände jag att jag bara ville försvinna. Jag stirrade på tavlan med kameler som går i öknen under en orange härlig solnedgång.
När jag kom hem kände jag ändå hopp, jag kände att kanske skulle du fatta att du betyder något för mig och att jag vill försöka ta dig ur det här. Men allt du är är arg på mig. Anledningen till att jag gjorde/gör detta är för att jag vill att ni ska se mig, fatta att jag är allvarlig på högsta grad och framförallt att ni ska ta mig på allvar vilket ni inte har gjort på typ 3-4 år.
Det som jag har fått tillbaka är dock att ni tycker jag är dum eftersom att allt jag har gjort är att få alla andra att må dåligt. Stackars mormor t.ex, självklart är det hemskt att hon får reda på att två människor som hon har litat på har misskött sig och missköter sitt barn. Jag skulle också få en chock om det slog mig rakt i ansiktet, men guess what? Det är JAG som har levt med er, det är jag som har stått ut med allt från att bli kallad hora till värdelös och ja you name it. Om jag hade tagit hem killar och skolkat från skolan varje dag hade jag förstått men jag har inte gjort något sånt alls. Jag har skött mig, varit normal. Klart att jag inte varit problemfri men vem är det då ?
Är jag självisk för att jag vill ha rätten till ett helt normalt liv? För att jag vill att iallafall en utav mina föräldrar inte ska berätta för mig hur värdelös jag är och hur jag inte kan göra nånting för att jag är så dålig.
Är det så konstigt?
Säkert sitter DU och läser det här nu eftersom du ändå brukar leta i mina mappar och filer på datorn så varsågod.


"...and I still say, what about me?..."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0