Alexandra

Jag är så trött på att behöva förklara varför jag inte är glad hela tiden. Jag är trött på att höra "varför ser du så ledsen ut?", "varför ser du så deprimerad ut?" och så vidare. Det känns som att många inte förstår att jag ser hela mitt liv och vad jag gör helt annorlunda numera, jag har framförallt insett att ingen är odödlig och tur har man oftast inte många gånger, man vet aldrig när turen vänder. Det går inte en dag utan att jag tänker på vad som har hänt, vad jag har gjort, vad jag borde ha gjort och framförallt vad alla andra också borde gjort. Det som gör mig ledsen, arg och besviken är att det inte är många som gör det längre, bara för att man ler och skrattar så tror ni att allt är okej? Det är inte det. Det är så långt ifrån okej och hur situtionen hanteras gör det bara värre för varje dag som går. Jag förstår inte och det är också det som gör det så svårt att hantera eller konfrontera.
Kanske är benen och såren nästan läkta på utsidan men det gör fortfarande så otroligt ont.