Alexandra

Det gör ont att andas.
Jag tror att jag inte bryr mig. Men varför gör då allt så ont?
Varför kan allting inte bara få vara bra ett tag, varför varför?
Låt mig behålla lite lycka, är jag inte värd det?
Antar att svaret är nej. Antar att det egentligen inte är någon
idé att ens försöka längre.
Låter tårarna rinna, utan anledning.
Som om det skulle ta mig någon vart, som om det skulle hjälpa.
Ibland blir det bara som en storm.
Det känns som slag som bara haglar över mig med ett endaste mål.
Vill bara lägga mig ner, ge med mig.
Men vill inte ge upp.